Close

”Jag trodde att min flickvän inte borde lämna mig för en annan”

Mikael om sitt första möte Byron Katie:

I slutet av 90-talet gick jag igenom en trasslig tid privat. En vän gav mig ett kassettband med The Work av Byron Katie. Det var så fascinerande att lyssna när någon fick hjälp att ifrågasätta sina tankar och uppleva skillnaden det gjorde, att jag kastade mig på ett plan och tog mig till Amsterdam där hon var just då. När jag klev in i salen där eventet hölls var det kanske tusen personer som satt och lyssnade, och Byron Katie frågade just: ”Who wants to do The Work?”. Jag skrek rakt ut: ”want to do The Work!” och Byron Katie sa, på sitt stillsamma, varma och humoristiska sätt: ”Yes, he really wants to do The Work!”

Sedan hjälpte hon mig att undersöka föreställningen “min flickvän borde inte lämna mig för en annan” och det blev fullkomligt klart för mig att det var jag själv som skapade mitt lidande när jag trodde på tankarna. Efter att ha upplevt den djupa smärtan när jag trodde att min lycka och olycka berodde på vad någon annan gjorde blev jag nu riktad hem till mig själv – det var en total förlösning. 

Efter det blev Byron Katie en nära vän och guide, och jag har bjudit henne till Sverige många gånger för att fler ska kunna ta del av The Work. Jag känner mig så tacksam till Katie att vår förstfödda dotter bär hennes namn – det säger kanske något?

Missa inte tillfället att tillbringa en heldag med Byron Katie på China Teatern den 6 och 7 juli! Hon är en av de största nu levande andliga lärarna och inspiratörerna. The Work är en enkel, men ändå oerhört radikal metod att komma till kärnan av saker och ting… Läs mer och se videoklipp på eventsidan.

Har du själv haft en upplevelse av The Work som du vill dela, eller undrar du någonting? Lämna gärna en kommentar nedan!

7 Comments on “”Jag trodde att min flickvän inte borde lämna mig för en annan”

Kerstin Ögren
maj 21, 2014 at 3:05 f m

Jag har läst B.Katies bok. Försökt mig på the work.
Men att ha en son som tar avstånd och klippt med familjen – är det något som han ”borde” gjort då?
Eftersom jag blir väldigt ledsen och förtvivlad och tycker att han inte ”borde” göra så.
Alltså – jag förstår inte vad jag kan bli hjälpt i det här sättet att tänka. Jag kan inte ändra det som hänt. Hålla sig till fakta är ju att han faktiskt har brutit med familjen. Den smärtan går inte att bortförklara. Och varför ska en göra det eg.?
Än värre är att han gör det pga att han ska nu gå in i sin ”healingprocess” pga ett barndomstrauma (omskuren vid 8 mån med narkos och smärtblockad) som nu ska ta x antal år. Kanske 5 – 10 år som angetts.
Jag förstår mig inte på all den här personlighetsutvecklande filosofin längre. Ska det behöva ”kosta” familjerelationer och förstöra massor av år – för vad?
Ville bara skriva av mig i all frustration som den här uppmaningen går ut på – att en borde inte reagera normalt utan bara släta över allvarliga saker som händer i livet.
Mvh/ Kerstin

Svara
Thor Thomsson
maj 21, 2014 at 7:14 e m

Hej Kerstin
Jag hör verkligen din förtvivlan och sorg kring din sons avståndstagande.
Jag hör också en besvikelse och oro i relation till personlig utveckling som du upplever skapar mer problem än det löser. Det kan jag också förstå utifrån din situation.
Jag har själv hållt på med thework och annan personlig utveckling i många år och i perioder kan jag hålla med om att själva processen har gjort min relation till min familj sämre. Jag har helt enkelt haft behov av att sörja egen smärta och det har varit lättare när jag inte haft kontakt med familjen.
MEN i ett längre perspektiv har det alltid fört mig närmare min familj, och den kärleksfulla, öppna och ärliga relation jag har till dem idag hade inte varit möjlig utan framför allt thework.
Jag vill bjuda in dig till att kontakta mig om du vill ha hjälp och vägledning i ditt problem. Jag är mkt erfaren av thework och om du är öppen för det så kommer det hjälpa dig.
Mvh Thor

Svara
Mikael Karlholm
maj 28, 2014 at 8:37 f m

Tack Kerstin för din delning!

Jag blir berörd och tacksam för att du vill dela vad du går igenom. Kan bara säga att för mig gick det aldrig att göra The Work själv utan stöd av någon som vet vad dom håller på med. The Work handlar inte om att försöka förändra något utan mer om villigheten att utforska det som gör ont i våra liv. Saker som kommer tillbaka om och om igen och gör att vi upplever livet, världen och oss själva som något som är fel. Jag tycker om att du inte försöker vara något annat än där du är med din son. Men det finns säkert tankar kring detta att undersöka om du vill (men bara om du vill). Det är inte för någon annans skull, inte för att fixa dig eller er relation, utan för att du är värd fred och frid i ditt sinne. Vad din son gör eller inte gör kan du inte påverka och det är som Katie säger inte din ”business”. Din ”business” är att undersöka som en vetenskapsman det som gör ont (och kanske därigenom bli fri från det).

Jag älskar att du inte vill släppa något och vara något annat än den du är. Men Kerstin om du vill undersöka och behöver hjälp så finns det olika stödsystem varav detta är bara ett. Katie är radikal i sin totala hängivenhet till det som är, men när hon guidar folk i The Work gör hon det med djupaste kärlek,medkänsla och respekt.

Vänligast
Mikael

Svara
Candra Karlholm
maj 28, 2014 at 9:18 f m

Hej Kerstin!

Tack för att du skrivit här. Tack också Thor som svarat och erbjudit hjälp!

Jag vill bara möta upp och säga tack för att du vågar ifrågasätta. Det var en bra påminnelse för mig om att The Work kan vara kontroversiellt och kanske lite svårt att förstå sig på… Och allt passar ju inte för alla, så är det ju, och det är bara naturligt.

Jag tänkte på en sak nät jag läste din kommentar… Jag hör att du känner dig frustrerad, och att du tolkar Katies budskap som att man inte ska reagera med sorg och smärta utan släta över allvarliga saker som händer en i livet. Jag uppfattar istället att Katie kommer med en inbjudan: om du känner sorg och smärta och inte vill det, är The Work en metod för att undersöka de egna tankarna kring situationen. Själva utforskandet kan hjälpa en att komma till acceptans. Men man kan inte hoppa över utforskandet! Då blir metoden bara ytterligare ett sätt att slå sig själv i huvudet och känna ännu mer smärta. ”Jag borde acceptera det som är” – är det sant?

Jag hamnade själv där när jag träffade Katie första gången i verkliga livet. Först var det bara befriande och härligt och jag kände så stor samklang med den klarhet hon förmedlade. Men efter hand som dagen gick dök det upp sådana där tankar – jag började döma mig själv för att jag inte var tillräckligt accepterande. Det blev ett stort surr inne i mig, en massa tankar… Och jag skrev inte ner dem, ifrågasatte dem inte. Var också för blyg för att ta upp dem med henne direkt. Men hon såg mig, och innan vi skildes åt tittade hon mig djupt i ögonen och sa ömt: I would just love it if you were gentle and kind to yourself… Poff! Så landade jag i hjärtat. Tårarna rann, men alla de där mentala kugghjulen bara rasslade ihop i en stor hög. Jag är så bra på att försöka fixa mig. Och min omvärld. Puuuuh.

The Work kan vara ett sätt att koma hem till sig själv och finna frid. Men att tänka på The Work eller försöka fundera ut om det fungerar, om det är bra eller inte osv. leder enligt min erfarenhet inte någon vidare vart. Om man är nyfiken eller känner sig fast i en känsla eller besvärande tanke rekommenderar jag att testa att göra The Work tillsammans med någon som är bekant med metoden, allra helst när man verkligen behöver! Alltså när man har en stark känsla av att något inte är som det ska, när man är arg eller ledsen. Det är en meditation, en inre resa. Man ställer frågorna, de blir som ens kompass när man navigerar i det inre landskapet. De kan hjälpa en att hitta hem, och inte bara gå runt runt i cirklar i de gamla vanliga upptrampade tankespåren. Om man är villig att beträda ny mark, ifrågasätta grundläggande föreställningar om vem man är och hur världen är beskaffad. Man kan absolut behöva en guide, en vän som följer en på vägen (som Mikael och Thor var inne på), annars är det lätt att man trillar dit igen, i de gamla invanda spåren, fast man hade tagit ut en ny kurs och tycket att man testade ett nytt spår…

Hur som helst…önskar jag dig och din son allt det bästa. Tack igen för att du hörde av dig! Välkommen igen. Allt gott!

Svara
Adina
juni 30, 2014 at 10:36 e m

Hjälper tanken dig, att han inte borde ta avstånd från familjen, eller är det ännu en sten på bördan att han tar avstånd? Hur behandlar du din älskade son när du har tanken? Hur behandlar du dig själv? Vad säger du till dig själv? Och – vem skulle du vara utan tanken?

Svara
Gun Carlsten
maj 21, 2014 at 7:43 f m

Tack, för inspiration…

Svara
Börje Ohlsson
maj 21, 2014 at 2:16 e m

Hej Mikael.

Kul att läsa att Byron Katie kommer till Sverige. En av hennes adepter – Julie Blake, som jag f.ö. intervjuat i mitt radioprogram, kommer till Sverige i höst. Julie The Paradigm Rocker kommer att göra en del event med oss 3 P coacher. Intresserad?
Ska bli kul att läsa dina nyhetsbrev. Mina kan du prenumerera på via min hemsida.

Ha det gott.
Börje

Svara

Lämna ett svar till Adina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.